Jag är sedan 1954 en mikrofonerande människa, anställd av AB Radiotjänst / Sveriges Radio 1954-95 som musikjournalist. Pensionären hänger kvar där - i ett lillfinger - ännu 2010. Jag föreläser alltjämt en hel del, ofta i Svenska Kyrkans regi. Sköter musiken i Djursholms Kapell tillsammans med hustru Ingrid och dotter Cecilia.
Jag minns inte längre hur jag kom i kontakt med Favoritresor. Jag ser att vi provreste – rabatterat - en balettsväng till Göteborg och Oslo 1995 med dem. Med ”vi” avses då Ingrid och Ingemar; jag reser nämligen inte utan denna Bringerska av Ordning.
Vårt första uppdrag blev en Wienresa 1997 när Franz Schubert fyllde 200 år. Sedan dess har det blivit åtskilliga Mozartresor ( Salzburg är en härlig plats på jorden), tre resor i Sebastian Bachs fotspår och en i Joseph Haydns. Alltid med ”rätt” musik.
Minns allra bäst resan då tre dussin svenska bachentusiaster fick tillstånd att ingå i en smått knasig kilometerlång bachprocession, som ”begicks” i den lilla orten Wechmar där ”Ur-bachen” Veit verkade för drygt 300 år sedan. Vem som helst fick visst inte tåga med! Man måste komma från en ort där någon av alla dessa tallösa bach-musiker verkat genom seklerna. Vi hävdade att vi kom från Stockholm där Sebastians storebror Jakob satt i hovkapellet ett dussin år. (Dog 1722. Ingen avkomma.)
Den varma julidagen råkade vi så hamna bakom en taktfast tutande blåsorkester från någon Bachort på trakten. Vi erbjöd en nog praktfull kontrast till denna särdeles disciplinerade ensemble, vi slappt släntrande ledighetssvenskar, anförda av en uniformerad hovkapellist från 1720. (Jag hade lyckats uppdriva en dress, som var märkvärdigt lik Jakob Bachs förmodade mundering –utan någon peruk, tack och lov.)
I Wechmar fanns nog bara en riktig gata. De jublande åskådarna till Bach-jippot hängde ut genom sina fönster eller trängdes på trottoarerna. De fnissade åt den svettige hovkapellisten i täten som – med ringa framgång – försökte prestera dansanta 1700tals-piruetter till tack.. Vi passerade till slut ett slags tribun där några höjdare ropade ut oss som Jakob Bachs gäster.
Så kunde det gå till år 2000 i Thüringen, bacharnas stamort på jorden.
Denna bachresa jubileumsåret fick vi också ihop en fyra personers kör i gruppen.
Vi brast ut i mer eller mindre bachig sång några gånger. Sopranen hade dessutom en flöjt som klingade vackert i Köthens slotts musiksal, en av Sebastians arbetsplatser innan han hamnade i Leipzig.
För en trofast mikrofonmänniska är ju bussen en naturlig arbetsplats. I den har man alla inom hörhåll och kan leka universitet. Påminner lite om radiojobb - minus klingande musik-exempel från skivor. På båda arbetsplatserna gäller det att sluta i tid. . . .
Jag är en sån som talar för Musikens Mångfald. Med det menas tvåtusen år musik fyratusen mil jorden runt. Det Stora Äventyret Utan Slut. För den som inte håller emot.
Ingemar von Heijne 2010